Imorgon går jag in i graviditetsvecka 36 och jag undrar lite vart denna graviditet tagit vägen. Även om det stundtals har känts väldigt långsamt och att jag nu på slutet är mer färdig med den här graviditeten än någonsin. Skillnaden denna gång är att jag riktigt inte har haft tid att fundera så mycket som jag hade med Matilda. Naturligtvis finns samma orostankar nu som då, men energin läggs mer på att ta hand om storasyster än att älta sånt som jag ändå inte kan råda över.
Förlossningen är dock ett stort orosmoln och ju närmre det oundvikliga vi kommer desto värre känns det. Är så nervös inför att det ska bli som sist. Även om allt gick bra så är det det absolut värsta jag varit med om och jag svor på att jag aldrig skulle göra om det om jag inte fick ett planerat snitt istället (även om det också är skrämmande). Nu har jag dock blivit nekad snitt eftersom det inte finns några medicinska hinder. Jag får helt enkelt finna mig i det och föralltid känna mig överkörd av nonchalanta empatilösa förlossningsläkare med maktmissbruk.
Att försöka förklara för en snart tvåårig Matilda att det snart kommer en bebis är inte det lättaste. När vi frågar vart bebisen är pekar hon på min mage men frågan är om hon verkligen kan koppla hur det egentligen ligger till. Jag tänker mycket på hur det kommer bli, om hon kommer reagera med svartsjuka eller bara glädje över att ha en bebis hemma. För bebisar är väldigt spännande just nu. Bilder på bebisar, dockor och riktiga bebisar såklart. Hoppas det håller i sig några veckor till.
I fredags var jag på begravning. Min vän och forna bandkamrat Martin tog efter en tids depression beslutet att han inte orkade leva längre. Sorgen är stor och obegriplig och jag är arg för det mesta. Jag tänker mycket på varför det var tvunget att sluta så. Och med ett nytt liv i magen blir tanken på döden så stor och abstrakt. När Matilda var nyfödd hade jag en fruktansvärd dödsångest. Jag kunde bara tänka på paniken ifall något skulle hända henne – eller om något skulle hända mig och Tony. Jag kan ju inte dö när jag har ett barn att ta hand om. Ångesten över och tankarna på att bli dödligt sjuk, köra av vägen eller något annat hemskt var något som jag la alldeles för mycket tid på. Ju äldre Matilda har blivit desto glesare har dessa tankar kommit men nu börjar de lirka sin väg tillbaka. Snart har jag ännu ett liv att ta hand om. Det är en stor tyngd att oroa sig över att allt jag gör påverkar dessa barn. Om jag kan förhindra på något vis att de blir sjuka, deprimerade eller råkar ut för någon olycka så vill jag självklart veta hur. Men rent realistiskt tror jag att sådana stora saker är svåra att påverka. Jag tänker mycket på Martins föräldrar och hur de känner sig. Om de tampas med ännu tyngre tankar än vad jag gör. De är ju mitt i sin sorg och jag kan bara gissa mig till med mina katastroftankar hur det känns när katastrofen verkligen är där. Att förlora ett barn måste vara den största katastrofen av dem alla och många gånger kan jag komma på mig själv att tänka att om jag aldrig hade skaffat barn hade jag sluppit dessa tankar och denna oro. Däremot så hade jag därmed också missat den stora glädje och den förändrade synen på livet (till det bättre) som uppstår i och med att bli förälder. Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan barn. Kärleken är alldeles för stor och för underbar att inte få uppleva. Martin satte ett stort avtryck här i världen trots sina ynka 29 år. Han levde mer än vad många dubbelt så gamla har gjort och även om sorgen inte blir mindre för det så kan det vara en tröst att under dessa 29 år har hans föräldrar fått uppleva oändligt med kärlek och glädje som bara ett barn kan ge.
Livet fortsätter för oss som är kvar och jag ska försöka att lägga mer tid på att leva än vad jag lägger på katastroftankar utan grund. Carpe diem för fan, eller hur var det nu?
/Hanna
